MoaIda

Sitter här omringad av flyttkartonger ensam en lördag morgon. Flyttkartonger fyllde med hans grejer. Flyttkartonger med tusentals minnen. Flyttkartonger som tillhör min kärlek. 

Det gör ont, tårarna rinner. Försöker ta ett djupt andetag och se det här som början på något nytt. Men det är svårt väldigt svårt. Hjärtat värker.... Saknar honom, lördag morgonar brukade vi göra mysfrukost och ligga och dra hos i sängen hur länge som helst, pussas och mysa. Hur länge ska det göra ont ? När ska det släppa ? Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Det känns som jag aldrig kommer kunna gå vidare.