3/10-2010
Känner mig ensam, det är så jobbigt att små saker påminner så mycket om oss att ord tar tag i mitt hjärta och sliter sönder det. Det är töntigt jag vet, men man analyser allt... Det känns som det är omöjligt, hur ska jag ta mig vidare, hur ska jag kunna släppa allt, hur ska jag kunna slappna av, när ska jag känna mig lycklig igen. Så många frågor men inga svar. Jag gör vad som helst för att han ska komma tillbaks till mig. Jag orkar inte att allt går emot mig, jag väntar bara på nästa slag. Det som hände i tisdags på jobbet tryckte ner mig ännu mer. Jag vill ha honom bredvid mig, vill att fortfarande ska vara min. Jag gav honom allt, gett allt av mig själv. Tankarna ekar vad jag kunde ha gjort annorlunda. Vi har aldrig bråkat haft det dåligt eller vantrivts i det vi hade, så varför står jag ensam kvar i det som var vårt.
Jag känner mig så liten, ensam, naken och sårbar.
